2019-10-03

pissreumatism mitt bland färgglada kläder och mönster




Den syns inte på utsidan, den förändrar min tillvaro och den påverkar min ork. Men den definierar inte mig.

Det har nu gått ett drygt halvår sen beskedet och diagnosen kom. Reumatoid Artrit. Hur jävla roligt låter det? Nej, inte roligt alls och ska jag vara helt ärlig så är det inte speciellt upplyftande heller.

Förnekelse, ilska, sorg, lättnad, smärta, trötthet, otillräcklighet, besvikelse, rädsla- ja, känslorna är många. Men jag vägrar ju ge mig och låta mig tappa humöret. 
Precis som när man är gravid och när man har fått barn vill alla delge sina historier, ge sina goda tips och jag vet att alla menar väl. Men precis som graviditet och förlossningar är denna kroniska sjukdom väldigt individuell.

Visst har jag försökt att läsa på, för att lära mig mer och speciellt för att se vad jag kan göra för att hjälpa mig själv. Men samtidigt som jag försöker så känner jag att det går liksom utför. När man är positivt lagd blir smällarna kanske lite hårdare, just för att man är positiv och tänker "nästa medicin kommer säkert funka"... och sen nä. INGET.

Vad vill jag egentligen med detta? Mer än att det kanske snarare är ett sätt för mig själv att pränta ner mina tankar. Jo, belysa denna kroniska sjukdom. Hur individuell den är och hur man kan leva med den. Jag är snart 38, har sökt svar på mina smärtor och vridit in och ut på mig själv för att det var nog bara ledvärk, i flera år... Jag har ifrågasatt min egna hjärna, spelar den ett spratt med mig? Har jag inte ont? Hur kan det komma och gå? Hur kan inget synas på röntgen av händer, handleder, knän och fötter? Hela min journal är full av notiser från läkarbesök där ingen tog mig på allvar. Ingen tog blodprov. Inte en enda gång för att se om det kanske var nåt annat. 
Men så kom tröttheten och den tog över. Då blev det liksom tydligare att det faktiskt var något, fick remiss till reumatologen tack vare en ihärdig läkare som fattade att nåt var fel och på den vägen är det.

Nu har jag det bästa teamet som bemöter mig med förståelse, säger åt mig att klaga mer för att få mer hjälp, berättar att de är här bara för människor som jag, i alla åldrar. Ett helt team av läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeut, sjukgymnast och kuratorer. Så jag är väl omhändertagen. De stöttar och lättar på alla tankar. Och de jobbar med mig. Och jag är fortsatt positiv, tack vare dem.

Så alla ni, som har skrivit till mig, hört av er om hur och när jag började känna att nåt var fel, som har tackat mig för att jag belyser reumatismen i sin vardag på Instagram, bland färgglada kläder och skor... håll humöret uppe. Jag är glad att jag kan hjälpa er hitta rätt och stötta i att stå på sig. För inget görs av sig själv. Jag behövde min man vid min sida, som förklarade hur jag hade det utifrån, som berättade hur det var på riktigt. 

Och det finns en uppsjö av mediciner därute om man är öppen för det. Det tar liksom aldrig slut. Och det enda målet läkarna har är att man ska bli bättre och ha mindre ont.

Så. Även om det var en sorg att det var reumatism så är det ändå en lättnad. Nu kan jag sätta ord på vad som inte stämmer och det förklarar en hel del. Men det definierar inte mig som person. Jag är så mycket mer än en sjukdom och vill så förbli!

Så pissreumatism kan få stanna vid pissreumatism. 
Och Klara är fortfarande Klara. 
En färgglad Klara som har lite värk, blir tröttare än vanligt och är lite stelare, men Klara liksom.

2019-04-21

Upp igen!








Det här med att man reser sig igen, upp och hoppa, det har alltid funkat på mig. Brukar inte gräva ner mig eller deppa ihop. Vet inte om det är min positiva sida som överkompenserar, eller jo – det gör den nog ibland för jag är inte jättebekväm i när det inte känns bra.

Jag har i alla fall bestämt mig att min blogg kommer vara mitt forum för bearbetning av min vardag. Det går både upp och ner, i smärta men främst i psyke.

Kanske bra att man inte alltid bara belyser det där fina och piffiga- även om det ytliga och det genuint glada fortfarande har en stor del i mitt liv. Men det är en psykisk bergochdalbana. En riktig karusell för psyket och jag tror att några gånger under denna åkturen kommer jag att behöva en kunnig som sitter i samma karusellvagn. Det ska jag framföra. Jag vill prata med NÅN, jag behöver en shrink helt enkelt. Någon som kan hjälpa mig i denna identitetskris. För det blir så uppenbart att vissa sidor av mig försvinner med sjukdomen, jag vågar fortfarande tro att de kommer att komma tillbaka eller gestaltas i ny form, kanske till och med en bättre sådan.

Idag blev det tydligt i hur skör och beroende jag är av att hela tiden ha det positiva att se fram emot. Har fått en fantastisk läkare, en som lyssnar, utvärderar, provar nytt och stöttar. Så skulle jag då återkoppla efter 2-3 veckor med den nya medicinen. Den gör mig till ett vrak- en person som har noll ork, mår skit, bakfull och provar verkligen mitt psyke. Den gör att jag vare sig känner att jag är jag, den mamman jag brukar vara och det tär något oerhört på mig, att jag tvingas jobba hemma mycket pga infektionsrisken och allt skit jag åker på så fort jag vistas på kontoret, och än är smärtan kvar och till och med förstärkt i vissa leder.

Ringer, och får höra att min läkare, MIN läkare är borta till efter sommaren. I hennes ST tjänst ingår en sväng till kardiologen. Neeeeeeeeeeeej! Min livlina. Nu väntar jag på besked om ny läkare och ny medicin. Men inte måla fan på väggen såklart. Kan vara både bättre och mer kompatibel.

Återkommer när jag vet…

2019-02-07

Ett kreativt driv

Vet inte om det är själva grejen att varken möjligheten rent kroppsligt eller orken som är i stort sett obefintlig som nån stans är och irriterar min kreativ nerv. Har aldrig haft ett sånt sug av att göra, sy, skapa, måla, ta fram grafik, SOM NU.
Måste ju vara kroppens sätt att liksom fylla huvudet med pepp, idéer och trycka in att ”snart så Klara, kommer allt detta tillbaka igen…” Och jag längtar verkligen. Speciellt efter att känna mig pigg. Har ju en hel lista med DIY för barnens rum, som skall färdigställas och saker jag vill sy (för det kanske är bättre att nyttja alla flyttkartonger med tyger i källaren än att köpa nytt?!?!).
Nån slags kurbitsinspirerad wallie är det väl i alla fall läge att skära ut och sätta upp som ett firande för att jag förhoppningsvis snart blir fullt rörlig och smärtfri i händer och armar. Det andra är inte lika akut ;).


Behöver FÄRG just nu. Det gråa tar död på min energi men då lobbar mitt inre och överkonsumerar färg i tankarna istället. Märkligt det där med psyket alltså! Men min hjärna verkar ju vara född positiv!

2019-01-24

Början på nåt bra

No drama. Nånting nytt och bättre hoppas jag. För att fortsätta på detta spåret funkar ju inte längre. Ondare, stelare, mer förnekande och ännu mer trötthet.  
Min verklighet de senaste månaderna och det senaste året. 




För det visade sig att det handlade inte om den där ”post wedding depression”. Det sa väl mitt inre med men ville med allt tänkbart kämpa emot tankarna om att det var nåt värre. Min inställning är ju bara att jag måste göra det bästa av situationen och att jag ser ljust på att sluta att ha ont. Men i fyra år har jag sökt och fått höra att jag är överrörlig i lederna, karpaltunnelsyndrom, behövde träna upp mina muskler kring handleder, knän och fötter.  

Det var visst reumatism och idag tar jag min första dos medicin. Jag ser det som början på något nytt. Ett annorlunda liv. Jag väljer att gå in i detta väldigt positivt. Det måste bli bättre, jag måste kunna ta på barnen vantar, kunna skriva för hand och förhoppningsvis teckna mina älskade dalahästar igen. Men nu handlar det om att verkligen lyssna på sin kropp, pusha men ändå respektera den. All omtanke jag har fått är rätt överväldigande. Fått fina tips och många kloka ord. Det värmer och ger mig hopp på att detta kommer att bli bra. Inget annat alternativ! 
Tack ❤

2018-11-15

Min tid är nu




Tror jag är där nu. Vågar säga nej, inte slå knut på mig själv fast jag egentligen vill så himla mycket- HELA tiden. Man pratar ju mycket om hållbarhet. Får väl anamma det hållbara sättet lite på mig själv nu också.

Så lät det när jag skrev utkastet för två månader sedan. Anledningen till att det just tog två månader att skriva klart är väl precis #vardagspusslet. Min hjärna pumpas med ordet BALANS. Balans mellan vad jag vill och vad jag orkar. Balans mellan familj och jobb. Balans med vad som förväntas och vad jag vill ytterligare. Landar bara i LAGOM.
Men jag är inte lagom, har aldrig varit och kommer aldrig vara. Personlig förändring och insikt är väl ändå det som är det viktiga. Jag vet ju redan att jag vill för mycket, inte av någon slags prestige eller uppskattning- jag ser att det finns så mycket man kan förbättra och blir frustrerad över att man är passiv. Men tiden räcker ju inte till. Samtidigt hade världen varit jävligt trist om alla bara gör det som precis krävs, inget mer inget extra.
Men ja, oavsett vad jag själv känner så sitter jag nu här, jobbat för mycket, målat hall och barnrum, borrat och skruvat upp diverse prylar och hyllor  när mannen varit bortrest- och känner mig rätt sliten. För att jag inte gör avkall på något. Lite min melodi, hamnar tillbaka i min känsla av att jag tror att jag är en superwoman (fast lite är jag ändå- känslan måste jag ju i alla fall behålla). 
Allt har sin tid. 
Min tid är nu.
Idag tar jag ledigt och återhämtar mig.
Men jobbar på det långsiktiga…

2018-09-20

Att separera MED barn

Frågorna är oändliga, desamma och hjärtskärande- hur har det gått för er? Hur mår barnen? Saknar du inte dem? Hur känns det att missa halva deras liv? Varför delade ni på er? Det har nu gått sju år. Men vi har det bra. Alla vi i vår konstellation. Alla i vår bonusfamilj. Den inkluderar ju såklart barnen med mitt ex, barnet med min man, båda männen, mina och båda männens föräldrar, våra vänner… alla som på ett eller annat sätt finns i våra liv. 



1537437987500

En separation är inte bara att två vuxna bestämmer sig över en natt att – vi älskar inte varandra längre. Det är ett livslångt arbete, en livslång relation eftersom vi har våra barn. Det är en process där målet är att alla ska må så bra som möjligt utifrån omständigheterna. Och med detta menar jag just ALLA. För det är ofta det som glöms bort. Antingen hamnar fokus på mamma, eller på pappa eller ”bara barnen mår bra”. Men så funkar det inte. Om inte alla mår OK, finns det inget att jobba vidare med.  

Givetvis går vi alla genom våra egna olika faser av sorg, förtvivlan, ifrågasättande, ilska, tröst, lättnad, m.fl men det är viktigt att försöka tänka på hur den andre hade känt i en sådan situation. Det har givetvis funnits stunder när vi inte har tyckt lika, men för allas välmående har vi valt att kompromissa. För det handlar varken om mig eller om honom- det handlar om oss alla. 



KAOS

Det har nu gått sju år sedan vi separerade. Det första året var kantat av ilska, frustration, hopp, ifrågasättande, bekräftelse men också av väldigt fina stunder. Vi kom fram till att vi skulle gå i familjeterapi efter separationen. Vi fick träffa en terapeut som gjorde nog det bästa hon kunde göra: bekräfta och berömma oss för att vi ville samma sak- att barnen skulle ha det bra. Det gav oss ett självförtroende som var grunden för det band vi sedan hade  att utgå från. Vi bestämde alltid träff innan terapisessionen för att stämma av hur veckan gått, hur barnen och ibland våga fråga hur den andre mådde. Men till slut sa terapeuten till oss att hon inte förstod varför vi kom dit. Vi kunde ju samarbeta.
Jag förstår såklart att alla grunder för separation eller skilsmässor är olika. Det kan ligga otrohet, misshandel, svek eller annat i botten- eller att känslor har suddats ut. Förutsättningarna är givetvis inte enkla, oavsett anledning. För i de flesta fall är konsekvenserna desamma.
Jag får ofta frågan kring vad jag kan rekommendera- utifrån mina egna erfarenheter- dvs detta är inget facit!
Barnen, barnen, barnen…  De ska få reda på att föräldrarna går skilda vägar av sina föräldrar, någon kanske kommer att flytta omgående, tryggheten ( i de flesta fall genom att ha alla samlade i ett hushåll) försvinner, uppbrotten med människor som de älskar som finns runtomkring dem. En separation innebär att man separeras från mer än sina föräldrar. Inget blir aldrig sig likt igen. Det är inget enkelt och lättvindigt beslut. Barn känner av och förstår mer än ni tror. Att hålla saker hemligt för dem skapar bara utrymme för dem att skuldbelägga sig själva. Berätta att det inte beror på hen. Lämna utrymme för betänketid, tid att ställa frågor, förstå vad som händer och tid för att reagera, förklara och trösta.
Ni kommer aldrig vara på samma plats i separationen. Det måste få ta tid att hitta sitt sätt och sina gränser för relationen. Antingen total tystnad eller behov av att prata.
Detta handlar inte om dig- var inte egoistisk. Barnet/barnen har rätt till båda sina föräldrar. Du är (troligtvis) inte bättre än den andre- med det menar jag att det är alltid lätt att skuldbelägga den andre för att ge sig själv rätt i uppbrottet (givetvis finns det fall när det finns en hotbild eller annat problematiskt där det är en risk för både barnet och dig). Men i de flesta fall behövs ni båda två för att barnet ska känna sig tryggt. När ni delar upp boende/vistelsetid tänk då på att barnet har rätt till båda sina föräldrar!
Skapa en öppen samtalsmiljö för barnet. Inget barn ska behöva känna att det lämnar ut vare sig mamma/pappa om de berättar något. Skapa en trygg miljö istället för att barnet/barnen inte ska våga berätta hur de haft det den senaste veckan. Barn ska inte behöva hamna i lojalitetskonflikter för att de vuxna inte kommer överens!
Be the bigger person! Se inte den andre förälderns misstag som troféer. Nästa gång är det din tur att göra fel- då är det önskvärt att man inte blir smutskastad eller uthängd (eller polisanmäld för den delen).
Agera eller säg inte saker i affekt till den andre parten. Det blir sällan bra. Låt det gå några timmar innan du hör av dig vid irritationsmoment. Det går oftast över och är en petitess i det kaos ni är mitt uppe i.
Att involvera en ny vuxen i barnens liv. Detta är något som är oerhört känsligt för alla parter. För dig, för ditt ex, för barnen och inte minst för din nye partner. I detta läget önskar man bara att alla vore sams och kunde älska varandra- men så vet vi ju att det oftast inte går till. Mitt ex ville träffa min man innan han träffade barnen. Något jag inte gick med på. Jag ville att han skulle kunna lita på mitt goda omdöme.
När kan barn träffa ens ”nya”? Jag väntade ett halvår innan barnen fick träffa min nuvarande man. Om du har en ny partner behöver barnet få lära känna hen i lugn takt. Det kan ta tid att acceptera en ny partner för vissa barn och det är viktigt att du fortsätter att umgås ensam med ditt barn för att det inte ska känna sig ersatt. Jag ville vara säker på mina känslor och inte involvera någon i deras liv, som sen skulle kunna komma att försvinna. Utifrån föreställningen om hur jag själv hade velat bli behandlad- ville jag att mitt ex skulle ha fått tid att vänja sig vid omställningen och att han skulle känna sig trygg i att jag involverade en ny vuxen i barnens liv.
Barnen blir älskade av fler vuxna. Mitt i detta kaos som en separation är måste man hitta ljusglimtar. En viktig del är att om de vuxna spelar sina kort rätt, och kanske träffar nya partners för det med sig fler vuxna som kommer att älska ditt/dina barn. Med min man kom även hans föräldrar (och deras nya partners) som har varit fantastiska och tagit sig an våra barn. Det är något jag tröstar mig med, samtidigt som jag gläds åt att jag har en oerhört varm och fin exsvärmor som även visat vår yngsta ett varmt välkomnande in i bonusfamiljen. Nu är inte allt rosa moln, för det finns de som inte är lika öppna för vårt val att ha denna Bonusfamilj, men det tänker jag bara är deras egen förlust! Vi tar hand om varandra så gott det går och det är något vi alla (tre vuxna) vill förmedla till våra tre barn!



1536048794871

Det finns säkert tusentals andra råd att ge. Men jag pratar bara utifrån egen erfarenhet och vad jag har tyckt fungerat för oss- samt vad som inte har fungerat.


All kärlek till er som går genom detta jobbiga/sorgliga/vidriga- men på andra sidan finns det LJUS!

2018-08-25

But why?


Ja, varför börjar jag blogga igen?
Jag älskar att skriva, väcka tankar och sprida lite färgglad glädje. Jag vill kunna prata om det fina, det jobbiga i en separation, om barnens utveckling, den snyggaste kjolen, karriären- på min plattform och på mina villkor.
Nu känner jag mig redo att fatta tangenterna på nytt. Så vem är jag?
Har du något smeknamn? Klara är ju egentligen halva mitt namn. Anna-Klara är hela. Men min bror kallade mig för Bissa när jag var liten. 

Vad jobbar du med? Jag jobbar som projektledare på ett arkitektkontor. Jobbar med anbud och marknad. Projektleder anbud vilket innefattar analys, strategi men även det kreativa i text och layout. Älskar kombon!

Hur ser er familjekonstellation ut? Jag är gift och har tre barn. Elise, Sander och Selma. Selma är Stefans och mitt gemensamma barn. Mina två äldsta barn har jag med JohanI och med att vi har en väldigt god relation inom vår bonusfamilj ses vi relativt ofta och vår vardag blir på så sätt lite enklare trots varannanveckaprincipen. Selma kallar Johan för sin Jonuspappa. En fin kombination av hans namn och bonus tycker vi. 


Vad önskar du dig mest just nu? En lugn sommarledighet med familjen och vänner. En paus fylld av spontanitet.

Hur skulle du beskriva din stil? Jag älskar kläder och skor. Skor är något jag tyvärr inte kan ha för många av. Jag är ju fan av det lite mer färgglada, leopardiga och ormmönstrade, jag vill liksom bli glad av det jag bär. Jag har vid upprepade tillfällen försökt mig på en stramare stil men jag gillar detaljerna och sammansättning av kulörer för mycket för att platsa in i det ”arkitektiga”. Favoritmärken är Ganni, Baum und Pfergarten, H&M (oftast Trendavdelningen) Whyred och Rodebjer.

Vilken maträtt är din favorit? Jag älskar burrata med rökta körsbärstomater och pistagenötter. Jag föredrar fräscha sallader, franskt som asiatiskt, med mycket smak och grönsaker. 

Vad sjunger du när du står i duschen? Tar oftast inte så långa duscher men skulle nog vara nån klassiker från Stevie Wonder ”Don’t you worry ‘bout a thing” eller nåt annat från Motown. 

När ingen ser, vad gör du då? Kanske äter nåt sött eller nåt som definitivt skulle klassas som att småäta mellan målen… Nåt jag borde sluta med mao.

Vad stör du dig på hos andra? Människor som är oärliga och beräknelighar jag generellt sett svårt för. Men de som konstant klagar, surar, aldrig kan se det roliga eller positiva i livet eller på arbetsplatsen utan att vilja ändra på något själv. Att umgås eller samarbeta med denna personlighetstyp tar så otroligt mycket av ens egen energi. 

Vad är ditt drömjobb? Att arbeta kreativt är något jag är ämnad för. Att jobba med marknad, analys, strategiskt tänkande och i en dynamisk arbetskultur är något jag föredrar. Jag hade nog velat kunna mer grafiskt och layout för att på så sätt kunna arbeta ännu mer med layout utifrån varumärken. Jag är en bit på väg och gillar det jag gör, men om jag får drömma liksom… 

Hur balanserar du relationen, personlig tid och föräldraskapet? Den olösbara ekvationen. Mitt svar blir att jag gör så gott jag kan. Ibland får man sig en känga att man har nedprioriterat en del stundvis… Då får man tänka om. Ägnar ett helt inlägg åt detta framöver.

Gråter du ofta? Ja. Jag blir lätt rörd till tårar. 

Vad är din sämsta sida? Att jag bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker. 

Vad är din bästa sida? Att jag är genuint glad för det mesta. 

Finns det något du säger åt andra att göra men inte gör själv? Att tro på sig själva. 

Vad gör du om 15 år? Arbetar mer kreativt med marknadsföring och strategi. 

Om du hade haft en superkraft, vilken skulle det i så fall vara? Stoppa alla krig och sudda ut de skador de har medfört i drabbade länder. 

Med två ord eller mindre – hur skulle du beskriva din humor? Ironisk och barnslig

Några lyxvanor? Dricka champagne 

Vilken sida av sängen sover du på? Höger. Funderar på att utmana mig och min man om 
att byta… 
Over and out.
Klara